Ragnfrid och Arnund

Ragnfrid i vikingastaden Birka

Ragnfrid var dotter till Bodfall, en skicklig handelsman och nära vän till vikingahövdingen i Birka. Under vikingatiden hade kvinnor en stark ställning i samhället, och Ragnfrid växte tidigt in i handelslivet.

Redan som liten följde hon med sin far till bryggorna, där skepp från när och fjärran lade till i den livliga hamnen. Uppe i staden kunde det lukta sopor, men vid vattnet spred sig doften av främmande kryddor och salt hav.

Med tiden lärde sig Ragnfrid hur handeln fungerade. Hon såg blanka silvermynt från både Arabien, Frankrike och England – men mynten användes inte som pengar på samma sätt som i dag. I Birka handlade man med värdet på silvret, inte med myntens utseende. Det var vanligt att smälta ner mynten till tackor eller klippa dem i bitar.

Men det allra vanligaste var inte att köpa och sälja – det var att byta. Byteshandel och gåvor var vanliga inslag. En gåva kunde också betyda ett löfte: att mottagaren förväntades ge något i gengäld, kanske att gå ut i strid.

Ragnfrid var en duktig förhandlare. Hennes uppgift var ofta att byta till sig metallskrot – brons, koppar, bly och silver – som smeden Sigfred sedan omvandlade till vackra smycken och spännen. Hemma hos Ragnfrid samlades vackra föremål: dryckeskärl av glas, tyger av ylle och skimrande siden.

Den påhittade Ragnfrids grav är ett exempel som visar vilken stor omsorg hedningarna hyste för de döda. Vikingarna trodde på ett liv efter döden, och gravarna lades som en skyddande ring runt staden. Man tänkte att de döda skulle skydda de levande.

I graven lade man det som var viktigt för henne – som om hon skulle ge sig ut på en lång resa. Det fanns inga gemensamma religiösa regler, men varje familj hade sina traditioner och ritualer. I Ragnfrids fall fylldes gravbåten med saker hon tyckte om.

Arnund och resan till Valhall

På 900-talet reste den arabiske diplomaten och köpmannen Ibn Fadlan genom östra delarna av det som nu är Europa. Under sina resor mötte han skandinaver – kanske till och med birkabor – och blev vittne till en ovanlig begravningsritual: en död man brändes på ett skepp som dragits upp på land.

Vi vet inte mycket om människorna han träffade, men vi kan föreställa oss en av dem: Arnund, en mäktig vikingahövding, skicklig jägare och stolt skeppare. Han levde i en tid då vikingar seglade ut på resor och räder, inte bara för att kriga utan också för att bygga sin status och knyta band med andra stormän i Europa.

Arnund var modig och listig – egenskaper som gjorde honom beundrad både i Birka och långt utanför. Men innan han hunnit fylla femtio tog hans liv slut. Birkaborna sörjde sin hövding, men de såg också fram emot att få ge honom ett storslaget farväl.

Enligt vikingarnas tro skulle Arnund resa vidare till Valhall, de stupade krigarnas hem hos guden Oden. Där väntade nya strider – nu mot jättar – och varje kväll en festmåltid i gilleshallen. För även om man dog i Valhall, återuppstod man varje morgon. Och vid kvällens brakmiddag väntade något extra gott: kött från grisen Särimner, som återuppstod varje dag, precis som krigarna.

För att hjälpa Arnund på vägen fyllde man ett av hans skepp med det han kunde behöva: mat, vapen, föremål han tyckte om. Runt skrovet staplades ris och ved. När allt var färdigt tändes elden. Röken steg mot himlen – och Arnunds sista, mest ärofyllda resa började.

Gravarnas språk

Birkas gravfält bär på fler berättelser. Här finns inte bara brandgravar, utan även skeppssättningar – stenar som formar en båt ovanifrån. Här finns treuddar, fyrkantiga stenrösen, och så kallade tidigkristna gravar där kroppen vilar obränd i öst-västlig riktning. Kammargravarna – timrade, underjordiska kamrar – tillhör ofta samhällets elit, rikt fyllda med föremål.

Varje grav är en port till det förflutna. En berättelse, förlorad och återfunnen. Och vi lyssnar – för att förstå dem som levde, älskade, kämpade och dog här, i vikingastaden Birka.