Övandring på Adelsö

Dag 1

Det var alltså Adelsö som skulle betvingas den här gången. I livet är det en första gång för allt, så även för mig på Adelsö - för där hade jag, som den Stockholmare jag är, aldrig tidigare satt min fot. Jag blev upplockad av min vän Mattias, i centrum, därefter bar det iväg på Ekerövägen längs det försomriga landskapet. Förbi Menhammars hästgårdar, via Kärsö in på Munsö, förbi Munsö kyrka ända fram till Sjöängen där färjan från Ekerö över till Adelsö avgår. Färjan över sundet är som en flytande linbana. Båten glider från kaj till kaj längs en kabel utlagd i vattnet. Kompass eller sjökort har ingen större funktion på den båten och kaptensjobbet är nog ganska fattigt på större dramatik.

Välbehållna efter överfarten körde vi mot öns nordvästra del, längs Sättra Gård.Det är nog få av er som hört talas om Sättra Gård, därför saxar jag från Wikipedia: ”Sättra är ett tidigare gods och en småort belägen på Adelsön. Sättra Gård är känt sedan medeltiden och delar av dagens mangårdsbyggnad härrör från 1600-talet. Runt 90 personer bor på Sättra i 48 hushåll, dessutom finns cirka 10 sommarhushåll. Orten har verksamheter inom besöksnäring och även service, handel, livsmedelsproduktion, hästverksamhet, vård, fiske och verkstad.”

Det var dock inte vid Sättra jag skulle hoppa av utan vid en pytteliten vik en knapp kilometer längre bort - så långt västerut man med bil kan komma på ön. Nån minut senare var vi där. Jag klev ur, sa tack och hej då till Mattias som sen körde iväg - och där stod jag med en ny ö framför mig att korsa. Då var det väl bara att sparka i gång då? Nja - intill den lilla vikens strand hade någon placerat ut både bord och bänkar, och det såg faktiskt lite för inbjudande ut. Äventyret inleddes därför med att jag satt ner ett par minuter och njöt av stunden med lite frukt och mackor från ryggsäcken. Onekligen var det en fin plats jag kommit till. Två smala trädbeväxta uddar stack som långa armar ut på varsin sida om viken. Mellan dessa armar låg stranden som inbäddad i en lagun. Det vilade något behagligt lugnt och harmoniskt över platsen. Adelsö är ingen av de större öarna och jag hade inga tuffa sträckor framför mig. En mil om dan hade jag skissat på.

Vandringens första delmål, udden längst västerut, låg bara en kilometer bort. Efter en kvarts tråcklande genom lite snårskog var jag framme. Inga hus i närheten, det var bara att kliva på, och jag tog mig ut på stenen allra längst ut i sjön. I det klara vädret hade jag en fin utsikt från där jag stod. Det var dock mest vatten som syntes - blott några få mindre öar syntes utströdda på den vidsträckta Prästfjärden.
Längst bort kunde jag skönja Selaöns östra spets, den udde där jag stått två år tidigare under en annan ö-vandring. Promenaden över Selaön, Sveriges största insjö-ö, hade varit riktigt lyckad och det blev ett positivt återseende, om än på en dryg halvmils håll.

Men - ett visst vemod fanns där också. Två år hade förflutit, trots att det kändes som i förrgår. Tiden springer i ilfart ifrån oss, allt som var så nyss är med ens flera år sen. Hur många kulor har vi egentligen kvar på kulramen vi bär på och vad kommer att hinnas med innan sista bokslutet ska skrivas? Resolut skakade jag bort de dystra tankarna och vände tillbaka in i snåret. Ö-vandring ska vara roligt, inget forum för existentiella frågor. Såna spörsmål fick vänta. Nu skulle norrudden, en halvmil bort, bockas av.

Ute ur skogsbrynet tog jag in på vägen tillbaka mot Sättra Gård. Precis före gården tog jag vid ett vägskäl av rakt norrut. Jag följde vägen, som gick i en halvcirkel, så långt upp som möjligt. Väl där klev jag in i ett nytt snårigt skogsbryn. Efter lite bökande i snåren kom jag så fram till norrudden. Än en gång gick jag ut på stenen allra längst ut. Nästan helt vindstilla och en Mälaren som gick i en vacker blå ton. Utsikten var nu över Norra Björkfjärden som längst norrut gränsar mot fastlandet, där Enköping bara är nån mil bort. Återigen fint, harmoniskt och fridfullt.

Dags att besöka en vän

Efter avbockning av pinne nummer två var nästa delmål faktiskt inte en udde utan något som befann sig en bit in på ön - en Adelsöbo. AK von Malmborg lärde jag känna när hon bodde i Hornstull. För nåt år sen sålde hon sin lägenhet på söder för att köpa ett hus på Adelsö beläget alldeles intill Sättra Gård. Och nu skulle jag ta mig dit för att se hur en invandrad öbo har det! AK:s gula hus skulle enligt beskrivningen jag fått ligga i närheten av Sättras södra delar. Och jodå, alldeles intill vägen som går genom Sättra låg det ett gult hus. Jag tassade försiktigt in på tomten. Och se där, där stod hon ju på gräsmattan framför huset - med ett stort leende. Det var fint att se AK igen, fem år sen senast. Hon såg glad och harmonisk ut - inte konstigt alls egentligen med tanke på hur härligt hon bor. Ett äldre stenhus med två våningar och en väl tilltagen tomt i en ljuvlig grönskande omgivning. Kan knappast bli bättre. AK är en mångsidig tjej. Länge höll hon främst på med musik. Efter att sen tonåren sjungit och musicerat i diverse olika sammanhang spelade hon för ett tiotal år sen i eget namn in två väldigt fina skivor där hon med sin personliga och känslofyllda röst framför sina egna kompositioner. Då musikkarriären, trots alla goda förutsättningar, inte blev vad den borde blivit tog istället målande över, och som konstnär har hon försörjt sig sen dess. Det blev en fika på terrassen följd av en rundvandring i huset. Först våning ett och därefter övervåningen där målarateljén låg. I det ljusa luftiga rummet hängde AK:s senaste alster på tork. De imponerade stort på mig med sina starka uttryck. Som redan sagt, en mångsidig tjej. Kombinationen av ett gammalt stenhus och Adelsö borde också vara en fantastisk grogrund för allt kreativt skapande.
Efter besöket i ateljén sa jag tack och hejdå. Mitt uppdrag ropade på mig. Tillbaka på landsvägen tog jag riktning mot färjeläget och det blev en skön promenad på runt en halvmil i den soliga majeftermiddagen.

Nästa punkt på programmet var övernattning, en sån ska enligt reglerna ske på varje ö. I förväg hade jag fixat logi på ön via airbnb. Dagen innan avfärd blev det dock avbokat då ett vattenläckage spökade. Med inget annat sovställe tillgängligt på Adelsö fick jag luta mig mot att det räcker med ”så nära som möjligt”. Klassikern Mälaröhotell på Ekerö, som jag använt under andra vandringar, fick alltså ånyo natta mig. Tillbaka vid färjeläget blev det därför buss tillbaka mot Ekerö och jag hoppade av i Träkvista - strax före centrum. I Träkvista väntade, som under vandringen över Ekerö, middag på Cantina Bar & Kök. Efter maten blev det två kilometer till fots i kvällningen mot hotellet - förbi fotbollsplanen, stallet, Ekebyhovs Slott och slutligen den mäktiga ekallén. En fin avslutning på en riktigt bra dag i mitt liv.

Dag 2

Efter frukost blev det buss och färja tillbaka mot Adelsö. Del två av vandringen skulle nu genomföras!

Men oj så ljuvligt det var söder om färjan. Det slog emot mig som ett släggslag. Rent ut gudomligt. Grönt, lummigt och frodigt vart jag än tittade längs vägen. Då och då dök det upp en mindre gård eller en ladugård, mer än så var det inte. Med försommarsolen i ansiktet och med allt som flankerade vägen var jag som transporterad till barndomens somrar. Ja, det hade varit jättefint på norra delen, men öns södra del kändes ändå som strået vassare.

Vid Stenby Gård, en herrgård belägen knappt två kilometer från färjeläget, tog jag in på en nästan igenväxt skogsväg. Den vägen ledde rakt ut mot en udde, udden där Adelsös östra spets ligger. Och där blev pinne nummer tre kryssad.

Mota vildsvin i grind

En udde kvar att pricka av dock innan uppdraget var slutfört. En matpaus fanns det ändå tid för och kort senare stannade jag vid Café Hovgården, strax norr om Adelsö Kyrka. Lustigt nog var grinden stängd när jag kom fram trots att skylten visade på öppet. Med tomma bord på uteserveringen blev jag osäker. Jag chansade, öppnade grinden och gick in - men stängde lydigt efter mig. Gick sen över gården och in i huvudbyggnaden - därinne var verksamheten i full gång med personal och gäster vid borden. Jo, stället var öppet.
När jag beställde frågade jag tjejen i kassan om den stängda grinden. Hon tittade uppgivet på mig med en suck - till vart pris i världen vill de inte ha in ett enda av öns vildsvin in på området.
Jo då, olika platser har olika problem. Tre mil bort, i centrala Stockholm, fasar folk för elscootrar - här gällde andra saker.
Jag satte mig på uteserveringen och njöt av caesarsalladen och den sköna majsolen. Hovgården kändes både trevligt och prisvärt, jag återkommer gärna.

Café Hovgården har för övrigt tagit sitt namn från fornlämningsområdet alldeles intill. Den här gången tog jag mig inte tiden att gå runt på Hovgården, men nåt får bli kvar till nästa besök. Efter maten fortsatte promenaden söderut längs landsvägen. Kloss inpå Hovgården låg Adelsö kyrka med anor från 1100-talet.

Jag vandrade längs ängar och skogsdungar, bullerbygårdarna med sina trähus avlöste varandra. Det var som att gå runt i en svensk femtiotalsfilm, jag njöt till fullo av varje steg jag tog. Visst hjälpte det soliga majvädret till, men landskapet var redan från start enastående. Att något så drömskt kan befinna sig en timma med buss från Brommaplan känns nästan overkligt.

Efter lite kringelkrokande i landskapet kom jag så fram till Ellholmen. Längst ut på udden ligger Adelsöns sydspets, jag var alltså alldeles intill mitt slutmål. Tyvärr visade sig Sörudden var ganska bebyggd till skillnad från vad jag tidigare sett på ön med stugor och permanentboende om vartannat. Med smidiga besök på de tre andra uddarna blev det en viss besvikelse att möta både bommar och grindar. Att komma ner till vattnet gick inte alls. Kul för de som bor där men inte för mig. Det blev således återigen att stötta sig mot regeln ”så nära som möjligt”, och så fick det bli. Efter det var Adelsö erövrat. Snopet ändå att stå hundra meter från sydspetsen när det annars gått så gnisselfritt. Med genomfört uppdrag vände jag på klacken och gick tillbaka den väg jag kom ifrån. Vid Adelsö Kyrka tog jag bussen till Brommaplan, därifrån tunnelbana tillbaks till Hornstull.

Hemma igen!

Sammanfattning:

En vandring utan större strapatser. Som redan sagt blev det ändå en stark upplevelse då jag, med all tänkbar tydlighet, fick se hur oerhört fint det är på Adelsö. Bitvis var det rent av magiskt, paralleller med Gotland och Öland dök gång på gång upp under de här två dagarna.

Adelsö är till ytan knappt hälften så stor som grannen Ekerö, men bara runt sjuhundra är skrivna där jämfört med grannöns dryga femtontusen - och det märks då det på Adelsö är frapperande glest mellan husen. Det är också mest äldre hus och gårdar, nyproduktioner ser man inte mycket av. En timma med buss från Brommaplan till Adelsö, så nära ligger denna lilla pärla - ändå har få stockholmare jag pratat med varit på ön. Jag är inte bättre själv - det var ju debutbesöket för mig.

Till Adelsö ska jag återvända. Ju fortare desto bättre!